En Saga för god för att vara sann

Amning kan vara något helt underbart, fint och mysigt och även otroligt smidigt och praktiskt. Det kan också vara svårt, smärtsamt och jobbigt om det inte fungerar.

Jag hade inte tänkt så mycket på amning innan Saga föddes. På föräldrautbildningen och besöken på MVC tyckte jag att det pratades alldeles för mycket om amning och alldeles för lite om själva förlossningen, det var ju den jag fokuserade på. Amning och allt annat kom ju sedan.

Eftersom jag blev ivägrullad till operation ca 40 minuter efter att Saga föddes så fick jag inte instruktioner om amning förrän på uppvaket och vid det laget hade Saga gått in i förstadygnsdvalan. Instruktionerna jag fick var dessutom usla och jag var snurrig. Jag förstod inte vad jag skulle göra och Saga fick inget tag alls. Barnmorskan sade att det var ok och att bebisar klarar sig fint ändå första dygnet.

Saga fick inte alls tag sedan heller, hon liksom bara gled av och fick inte till det där med vakuum. Jag hade dessutom ingen aning om hur det skulle gå till och det kändes verkligen fysiskt omöjligt att hon skulle kunna få tag. När jag ser tillbaka på det nu så förstår jag verkligen att det inte gick och tycker att någon av alla barnmorskor och sjuksköterskor som var där och klämde och instruerade borde ha kunnat se det. Alla försök och hårdhänta instruktörer gjorde dessutom min stackars kropp väldigt ledsen. Efter två dagar introducerades slutligen en amningsnapp av en något motvillig barnmorska, vilket skulle bli början till vad som så småningom blev en väl fungerande amning.

Jisses, de där första dagarna var allt i ett töcken. Varje gång jag ammade blev jag sjukt dåsig, troligen av oxytocinet. Jag kunde ligga vaken och bara titta på mitt mirakel i timmar. Jag levde i ett nästan konstant lyckorus där sömn kändes oväsentligt. På BB hade vi ett härligt ljust och varmt rum. Jag bodde i den sköna sjukhusrocken och mitt lilla varma mjuka gos låg på min mage en stor del av tiden. Det var verkligen en underbart härlig tid på BB men det där med amningen var dock också bitvis lite jobbigt och satte stor press på mig. Det hade jag verkligen inte alls förstått innan, jag hade bara tänkt att om det går att amma så gör jag det, annars ger vi ersättning, ingen prestige i det. Jag visste inte hur stark känsla av otillräcklighet och maktlöshet man kan få när man är oförmögen att ge sitt barn mat. Lägg till det smärtan vid varje amningsförsök och till slut även mellan försöken, hormoner som snurrar runt, kropp som känns som en punkterad ballong, sömnbrist och alla dessa människor – barnmorskor och sjuksköterskor som klämmer och instruerar och så ”hotet” om att ge ersättning om bebis inte går upp i vikt. Och värst av allt, en stackars liten älskad bebis som fortsätter att gå ned i vikt och skriker sig hes och röd av hunger halva natten så att det skär i hjärtat. Lättnaden den där första gången när Saga släppte taget och jag såg att amningsnappen var full med mjölk är obeskrivlig. Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv i hela mitt liv.

Amningen fungerade sedan fint. Varje vägning var ett triumftåg! Smolket i bägaren var allt negativt som sades om amningsnapp: ohygieniskt (mer hygieniskt med amningsnapp som man tvättar och kokar regelbundet tycker jag), mjölkstockning, bebis inte får i sig tillräckligt, du kommer att ge upp amning för tidigt. INGET av detta har varit sant för mig. Det gav mig bara en känsla av att jag fuskade på något sätt. Som att det hör till att lida. Jaha, så jag ”fuskade” mig förbi veckor av smärta och tårar. Smart säger jag!

Jag gjorde ett par plågsamma halvhjärtade försök att sluta med amningsnappen de första veckorna, bara för att alla tjatade om det. En barnmorska på amningshjälpen rekommenderade att vi skulle vänja oss av med den så snart som möjligt eftersom ju längre tid det gick, desto svårare skulle det bli att sluta enligt henne. Jag tyckte egentligen att det fungerade bra och Saga gick ju upp toppenfint i vikt. Amningsnappen gjorde att jag fick en bra känsla för hur mycket mjölk som kom och hur mycket hon fick i sig. Dessutom kändes det rent och lite kliniskt och när jag sedan producerade mer mjölk balanserades ju flödet för Saga, det blev som en kopp som fylldes upp och hon kunde äta i sin takt. Efter drygt två månader bestämde jag mig ändå för att sluta med amningsnapp för att Saga eventuellt skulle kunna börja med napp utan att bli förvirrad. Då hade Saga blivit lite större och min kropp mer amningsvänlig så nu gick det utan problem för henne men med viss plåga för mig.

Såhär i efterhand med facit i hand önskar jag att jag hade kunnat tala om för mig själv att strunta lite mer i alla "goda råd". Många års erfarenhet behöver inte betyda att någon annan vet vad som är bäst för just dig.