Upp
När jag såg Pixars Upp första gången grät jag efter tio minuter. När jag såg den andra gången grät jag efter fem. Om du inte har sett den, se den! Introt är som en kortfilm och helt fantastiskt.
En obekväm sanning
Jag såg Al Gores omtalade film om global uppvärmning för ett tag sedan. An Inconvenient Truth var avsevärt bättre än jag hade föreställt mig. Den är enkel och underhållande men tillräckligt vetenskaplig för att vara trovärdig och övertygande. På typiskt amerikanskt manér tar filmen en personlig vinkel och varvar klimatfrågan med ett personporträtt av Gore. I mina ögon höjdes Gores trovärdighet som klimatrörelsens förkämpe flera snäpp av att filmen skildrar ett genuint intresse för global uppvärmning som går långt tillbaka i tiden. Jag hoppas att denna film även kan bidra till ett starkare fokus på miljöfrågor i allmänhet, inte bara koldioxidutsläpp och växthuseffekt.
(5/7)Läs mer om klimatförändringar och växthuseffekt på Svenska Naturskyddsföreningens klimatsida.
Sponsrad av Pentagon
Jag såg dokumentären Hollywood och krigsmakten (Operation Hollywood, 2006) igår på SVT. Jag har aldrig funderat över huruvida amerikanska krigsfilmer sponsras av militären eller ej, helt enkelt för att jag inte trodde att skattebetalarnas pengar skulle gå till att finansiera krigsrekvisita i spelfilm, ens i USA. Naivt av mig.
Plötsligt blev det hela så tydligt, jag förstod varför så många amerikanska krigsfilmer är dåliga på det där typiska Disney-sättet, med glada skämtande soldater, flaggor som vajar i slowmotion, svulstig musik, heder, ära, hjältemod, överdriven patriotism och människor som reser sig och applåderar i slutscenen. Det är inte bara för att amerikaner tycker om den sortens film eller för att Hollywood lever i en egen bubbla. Det finns ett direkt samband mellan sliskig amerikansk krigsfilm och samarbete med Pentagon.
Samarbetet mellan amerikansk film- och krigsindustri har pågått sedan början av 1900-talet, fick en törn på 70-talet när militärens image nådde botten efter Vietnam och tog ny fart på 80-talet i och med filmer som Top Gun. För att ens få ta del av bildmaterial i Pentagons offentliga arkiv som underlag för en film krävs att manus lämnas in och godkänns. Att det leder till självcensur från manusförfattare och ytterligare censur från Pentagon är inte svårt att räkna ut. Specifika scener stryks med motiveringen att de är "orealistiska" - en amerikansk soldat skulle aldrig agera på det sättet. Arkivbilder visar hur amerikanska soldater agerar på just det sättet. Filmer som är tillräckligt krigsglorifierande för att användas i propagandasyfte kan få Pentagons fulla stöd även vad gäller tillgång till dyrbar "rekvisita". Det är produktplacering på hög nivå och produkten är krig. En märkning av typen "Sponsrad av Pentagon" skulle vara högst önskvärd. I slutänden är det en prioriteringsfråga för både producent och konsument, autentiska tanks och exakt korrekta beteckningar på stridsflygplan eller en skildring fri från Pentagons överstrykningspenna?
Exempel på av Pentagon godkända filmer:
Top Gun, Pearl Harbor, Black Hawk Down, Behind Enemy Lines.
Exempel på av Pentagon icke godkända filmer:
Apocalypse Now, Platoon, Full Metal Jacket, The Thin Red Line.
Plötsligt blev det hela så tydligt, jag förstod varför så många amerikanska krigsfilmer är dåliga på det där typiska Disney-sättet, med glada skämtande soldater, flaggor som vajar i slowmotion, svulstig musik, heder, ära, hjältemod, överdriven patriotism och människor som reser sig och applåderar i slutscenen. Det är inte bara för att amerikaner tycker om den sortens film eller för att Hollywood lever i en egen bubbla. Det finns ett direkt samband mellan sliskig amerikansk krigsfilm och samarbete med Pentagon.
Samarbetet mellan amerikansk film- och krigsindustri har pågått sedan början av 1900-talet, fick en törn på 70-talet när militärens image nådde botten efter Vietnam och tog ny fart på 80-talet i och med filmer som Top Gun. För att ens få ta del av bildmaterial i Pentagons offentliga arkiv som underlag för en film krävs att manus lämnas in och godkänns. Att det leder till självcensur från manusförfattare och ytterligare censur från Pentagon är inte svårt att räkna ut. Specifika scener stryks med motiveringen att de är "orealistiska" - en amerikansk soldat skulle aldrig agera på det sättet. Arkivbilder visar hur amerikanska soldater agerar på just det sättet. Filmer som är tillräckligt krigsglorifierande för att användas i propagandasyfte kan få Pentagons fulla stöd även vad gäller tillgång till dyrbar "rekvisita". Det är produktplacering på hög nivå och produkten är krig. En märkning av typen "Sponsrad av Pentagon" skulle vara högst önskvärd. I slutänden är det en prioriteringsfråga för både producent och konsument, autentiska tanks och exakt korrekta beteckningar på stridsflygplan eller en skildring fri från Pentagons överstrykningspenna?
Exempel på av Pentagon godkända filmer:
Top Gun, Pearl Harbor, Black Hawk Down, Behind Enemy Lines.
Exempel på av Pentagon icke godkända filmer:
Apocalypse Now, Platoon, Full Metal Jacket, The Thin Red Line.
Oscarnominering
Susanne Biers Efter bröllopet är nominerad till en Oscar för Bästa utländska film. Att Oscargalan inte alltid är en uppvisning av inhemsk kvalitetsfilm spelar i detta sammanhang mindre roll än det faktum att möjligheterna ökar för en riktigt bra skandinavisk film att spridas och förhoppningsvis influera amerikanskt filmskapande. Det kan behövas med tanke på att The Departed är en av de nominerade i kategorin Bästa film och Pirates Of The Caribbean 2 är nominerad i hela fyra kategorier, även om det handlar om ljud och specialeffekter.
Mamma pappa pingvin
Jag såg La marche de l´empereur. Den franska titeln utlovar påkostad storfilm med svulstig musik, ära och hjältemod. Den svenska Pingvinresan indikerar barnfilm, typ Pingu. Motsägelsefullt. Likt pingviner. Fantastiska pingviner. Så vackra och så oerhört roliga. Samtidigt. Vita vidder, blå himmel, fantastiskt ljus. En lång karavan med pingviner, vaggandes från sida till sida på sina korta ben. Lika vingliga som dominobrickor. Lika graciösa som ballerinor. Falleri fallera. Men pingviner verkar kunna ramla utan att fälla hela raden. Eller så har de lärt sig säkerhetsavstånd. En pingvinlängd. Evolution. Fantastiskt.
Filmen handlar om fortplantning. Det kritiska läget då mammapingvinen måste föra över ägget från sina fötters ovansida till pappapingvinens. Inte nudda is. Och båda magarna i vägen. För de olyckliga klumpiga rullar ägget iväg och så var den sagan slut. Så oerhört sorgligt. Två pingviner står mittemot varandra och tittar ned på sitt misslyckande. Ägget ligger på isen och livet har flytt. Om de bara hade armar, händer och knän. Så enkelt det hade varit.
Filmen handlar om fortplantning. Det kritiska läget då mammapingvinen måste föra över ägget från sina fötters ovansida till pappapingvinens. Inte nudda is. Och båda magarna i vägen. För de olyckliga klumpiga rullar ägget iväg och så var den sagan slut. Så oerhört sorgligt. Två pingviner står mittemot varandra och tittar ned på sitt misslyckande. Ägget ligger på isen och livet har flytt. Om de bara hade armar, händer och knän. Så enkelt det hade varit.
Babel
Jag har sett Babel. Titelnamnet syftar på den bibliska berättelsen om Babels torn och hur Gud skapade språkförbistringen. När människor förstår varandra kan de göra storverk tillsammans såvida de inte blir nedtryckta och stoppade av en hotad överhöghet.
Gud: Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ena inte förstår vad den andre säger. (1 Mos 11:6-7)
Att det tog ett tag för mig att få grepp om filmen kan bero på att jag hade fått ett felaktigt intryck, delvis för att jag hade råkat läsa Ebba von Sydows blogginlägg (vilket visar hur vi påverkas av allt vi läser även om vi intalar oss själva att vi inte lägger någon vikt vid det, gäller exempelvis även horoskop och Paris Hiltons "autobiografi"):
Det var bara alldeles fruktansvärt hemskt. Vi började ana oråd när Brad Pitt dök upp i andra scenen, gråsprängd och orakad. Sedan blundade jag ungefär var tionde minut. Men visst, om du vill se desperata, olyckliga, vilsna människor dö, bli deporterade, skjutna och torterade i två och en halv timma - då är det här filmen för dig.
Jag var alltså inte säker på att det här var filmen för mig och tillbringade första halvan av filmen med att vänta på allt det fruktansvärt hemska. Varje möjlighet som fanns. Visst hände det hemska saker, saker som händer varje dag på riktigt i världen, tillräckligt för att göra filmen till en film med innebörd, som betyder något, som man reflekterar över efteråt. Karaktärsskildringarna är något stereotypa men filmen inger hopp. När människor kämpar för att överbrygga språkbarriärer är det möjligt att uppnå stunder av förståelse. Bara en sådan sak.
Gud: Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ena inte förstår vad den andre säger. (1 Mos 11:6-7)
Att det tog ett tag för mig att få grepp om filmen kan bero på att jag hade fått ett felaktigt intryck, delvis för att jag hade råkat läsa Ebba von Sydows blogginlägg (vilket visar hur vi påverkas av allt vi läser även om vi intalar oss själva att vi inte lägger någon vikt vid det, gäller exempelvis även horoskop och Paris Hiltons "autobiografi"):
Det var bara alldeles fruktansvärt hemskt. Vi började ana oråd när Brad Pitt dök upp i andra scenen, gråsprängd och orakad. Sedan blundade jag ungefär var tionde minut. Men visst, om du vill se desperata, olyckliga, vilsna människor dö, bli deporterade, skjutna och torterade i två och en halv timma - då är det här filmen för dig.
Jag var alltså inte säker på att det här var filmen för mig och tillbringade första halvan av filmen med att vänta på allt det fruktansvärt hemska. Varje möjlighet som fanns. Visst hände det hemska saker, saker som händer varje dag på riktigt i världen, tillräckligt för att göra filmen till en film med innebörd, som betyder något, som man reflekterar över efteråt. Karaktärsskildringarna är något stereotypa men filmen inger hopp. När människor kämpar för att överbrygga språkbarriärer är det möjligt att uppnå stunder av förståelse. Bara en sådan sak.
Dogville
Jag såg Lars von Triers Dogville. Long time coming. Den ifrågasätter människors moral och driver det till sin spets. Filmen är ytterst speciell då hela handlingen utspelar sig på ett stort golv där byns hus, buskar och till och med hunden är utmarkerade med kritstreck. Det är även därför det extrema fungerar, som på en teaterscen. Det hemska får mening av mer symbolisk art istället för att syfta till att spela på det känslomässiga som vore fallet i en vanlig film, men det innebär inte att det inte är obehagligt och starkt.