En Saga för god för att vara sann

Jag sorterar digitala fotografier från de senaste två åren. På den privata fotomarknaden har digitala foton minst värde. Värdefullast är utstansade svartvita foton på mormor när hon var liten flicka. För det finns så få. Och de är tagna vid speciella tillfällen. Att ta ett fotografi var ett speciellt tillfälle. I den digitala foto-eran knäpper jag bilder hej-vilt och jag kan knappt längre förstå hur det var att omsorgsfullt välja ögonblicken som skulle förevigas. Jag förvånas när jag tittar i album från den gamla tiden och noterar hur bra bilderna är. Både mormors och mina. 1916-2005.

Mina digitala foton är suddiga bilder från fester, suddiga bilder på fiskar, arton nästan exakt likadana bilder av mig den där dagen när jag tyckte att jag hade en bra hårdag, hundra bilder i vackert ljus på blommor, myror och sniglar. Bilder som är överflödiga i en visa-och-berätta-session men som jag inte vill radera. Jag beställer papperskopior och ökar värdet på mina bilder. Väljer de bästa. Sätter in i ett riktigt album. Som på den gamla tiden. Det syns inte att jag tog tio bilder på snigeln och att hälften blev suddiga. Det ser ut som att jag omsorgsfullt valde mitt ögonblick och att snigeln hade en bra hårdag för detta speciella tillfälle.