En Saga för god för att vara sann

Bodil Malmstens Mitt första liv är en liten besvikelse. Mest för att den inte är lika fantastiskt underbar som Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Priset på vatten i Finistère. Det är ett hårt utgångsläge för en bok. Problemet är att jag inte får något grepp om något, allt ligger precis utom räckhåll. I nuet måste jag acceptera att jag läser en berättelse utan att ha en uppfattning om scenen, bakgrunden eller aktörerna. Acceptera att jag kommer att förstå sedan. Hela mitt inre revolterar mot detta. Som när jag tittar på den typ av häftig film som inleds fullständigt förvirrande så att man sedan på slutet ska Förstå. En av mina favoritfilmer, Lucky number Slevin, är precis sådan. Det skriker i mig, men jag tvingar mig själv att inte plåga mina medtittare med alltför många "va?" och "jag förstår inte" eller kräva tillbakaspolning av filmen.

Helt förståeligt i detta fall kommer den stora förståelsen aldrig - det är en verklig människas liv, inte ett filmmanus - men när jag stänger boken har nog det mesta ordnat upp sig, jag måste bara pussla samman bitarna. Defragmentera hårddisken. I efterhand känns oredan till och med något tilltalande, det är mer som att minnas själv, inte rätlinjigt från 0 till 20. Den fantastiska känsla jag hade när jag avslutat Priset på vatten i Finistère infinner sig dock ej men det hade kanske varit för mycket begärt.