En Saga för god för att vara sann

Senaste Uppdrag granskning handlade om en läkare som blivit varnad fyra gånger av HSAN samt tillskansat sig läkarlegitimation och ortopedtjänst genom att förfalska intyg och ljuga för sina arbetsgivare. Förutom det uppenbara, obehagliga brister i systemet och det ofattbara i att en läkare tillåts agera på det sättet, skräms jag av hur mycket makt media har och hur den utövas. Läkaren stängs av en timme efter att inslaget har sänts. Akutmottagningen blir nedringd och hotad.

Läkaren ifråga anges med namn. Jag medger, i stundens hetta när jag sitter framför TVn och blir alltmer upprörd över läkarens framfart finns en känsla av lättnad. Han är avslöjad. Jag vet vart han arbetar. One bad apple. Oskadliggjord. Men det som faktiskt händer är att en enskild individ väljs ut, hängs ut offentligt och fälls av allmänheten baserat på ett en timme långt ensidigt skildrat TV-inslag. Processen leds av ett par journalister som genom sitt agerande i princip bestämmer att denne man aldrig kommer att arbeta som läkare i Sverige igen. Har vi gett dem den rätten? Vem granskar media? För min del sänkte Janne Josefssons agerande i slutet av inslaget trovärdigheten hos ett i övrigt seriöst reportage och var något man förväntar sig av Expressen, inte SVT. TV-teamet stövlar in på en akutmottagning, Josefsson bufflar, agerar självutnämnd åklagare, domare och bödel. Intervjuerna liknar korsförhör i en amerikansk advokatserie, inklusive känslomässiga vinklingar för att väcka patos hos juryn. Han har rätten på sin sida. Han är ju journalist.

Hur ofta har vi inte sett avslöjande reportage av denna typ visas på TV. Med människor som flyr undan TV-kamerorna, dörrar som slås igen, telefonlurar som läggs på, journalister som blir utsjasade ur byggnader. Ingen vill stå till svars. Ingen tar ansvar. Bli upprörd TV-tittare. Rasa! I detta fall är det verksamhetschefen för akutmottagningen som slänger ut TV-teamet, bestämmer tid för intervju påföljande dag och sedan ställer in, trots att Janne Josefsson och teamet kört hela vägen dit och står utanför mottagningen. Trots att hela svenska folket sitter framför TVn och väntar. Vi hade ju bestämt tid. Så oförskämt. Så upprörande. Rasa, TV-tittare!

Enligt vad som antas vara verksamhetschefens egen version fick TV-teamet lämna mottagningen eftersom de filmade utan tillstånd och därmed bröt mot det fotoförbud som finns inom sjukvården för att värna om patienters och anställdas integritet. Helt förståeligt. Att TV-teamet därefter skjutsar verksamhetschefen till det möte han är på väg till framgår inte alls av inslaget. Ännu värre är att teamet enligt verksamhetschefen under den 30 minuter långa resan väljer att inte berätta något om läkaren eller funnet material med motiveringen "vi vill ha ett överraskningsmoment när du sitter framför TV-kameran". Det framgår inte heller i inslaget att verksamhetshefen två gånger ringt och meddelat att han avböjer intervjun men gärna svarar på frågor. Eller att han inte slänger på luren i örat på Josefsson. Det blir inte lika bra TV.

Jag rasar.

Tv4.se rapporterar att en av tidernas galnaste diktatorer har gått bort, Saparmurat Nijazov  - Turkmenistans statschef, regeringschef och överbefälhavare.

Månader och veckodagar döptes om efter honom och hans familj. Statyer restes runt omkring landet - och han skrev den heliga skriften Ruchnama. Skriften var obligatorisk läsning i skolorna och varje morgon svor barnen en trohetsed till sin "fader". I augusti i år skickades den heliga skriften ut i en kapsel i rymden och lades i omloppsbana kring jorden. [...] Diktatorn stängde nästan all högre utbildning i landet och anklagades därefter för att försöka fördumma landet för att förhindra oliktänkande.

Enligt Amnesty: Medellivslängden på 62 år är den lägsta i Europa och Centralasien. I februari 2005 beordrade Nijazov att alla sjukhus utanför huvudstaden Asjchabad skulle stängas. Året innan hade han avskedat 15 000 sjukvårdsanställda och ersatt dem med värnpliktiga. [...] Nijazov beslöt också att stänga bibliotek på landsbygden med hänvisning till att turkmener utanför städerna ändå inte var läskunniga. I början av 2006 drogs pensionerna in för en tredjedel av landets äldre och handikappade och tidigare anställda vid storjordbruken berövades rätten till bidrag.

Varför har jag inte hört talas om mannen som anses vara en av världens värsta diktatorer, förrän han är död? Heta diktaturer som avhandlas i media är Nordkorea och det något mer tveksamma fallet Kuba medan exempelvis Kina verkar glömmas bort alltmer i det sammanhanget. Det är uppenbart att västvärldens ekonomiska intressen styr mediebevakningen. Och det finner jag ytterst obehagligt. För naivt eller ej, många människor tror faktiskt att nyheterna sammanfattar situationen i världen. Enligt Freedomhouse lever mindre än hälften av världens befolkning i fria samhällen (kategorisering enligt deras årliga undersökning, se map of freedom). Är inte det en nyhet värd att nämnas?