En Saga för god för att vara sann

Jag har frågat mig flera gånger de senaste månaderna varför Saga måste stoppa precis allting i munnen. Jag förstår att det är hennes sätt att upptäcka och utforska världen men det känns ändå lite konstigt, onödigt och ja opraktiskt.

En kompis gjorde mig dock medveten om att jag ju faktiskt själv vet hur det mesta smakar och då menar jag inte bara mat utan allt från dragkedjor och fuktiga ullvantar en kall vinterdag till rostiga metallställningar på lekplatsen. Alla dessa smaker finns lagrade i mitt bibliotek av sinnesupplevelser och tillgängliga att referera till när jag upplever något nytt. Det är på något sätt självklart att jag vet hur tallkottar, bark och stenar smakar men jag har liksom inte funderat över hur jag vet det. Nu inser jag att det betyder att jag själv har smakat på allt det där och då förstår jag plötsligt varför Saga måste göra samma upptäckter.

Mmm mumsig bok det här, har ni smakat på den?

Jag har längtat hela vintern. Ljuset. Havet. Brisen. Snart.

Bebisar är gåtfulla varelser. Favoritfisken i babygymmet som alltid gav upphov till frenetiskt vevande med armar och ben blir ointressant över en natt. Babysittern ger plötsligt upphov till ilska som utmynnar i upprörda tårar så att bebis måste lyftas ur skrikandes och sprattlandes. Det visar sig sedan att ilskan var orsakad av den tidigare superskojiga leksaksbågen som då får tas bort. Bästa sovtricket slutar plötsligt att fungera och efter tio varv runt i lägenheten hänger liten bebis fortfarande där högt upp på pappas axel och spanar med stora klarvakna ögon. Efter en livstid av vagnaversion är det plötsligt ok att ligga i vagnen i vaket tillstånd utan panikartat gallskrik. Situationen återskapas in i minsta detalj påföljande morgon. Samma lutning på kudden, samma solhatt, samma läge på snutten, med samma resultat och mamma kan njuta av en hel dag utomhus och till om med åka tunnelbana, shoppa på NK och promenera hela vägen hem igen Två dagar senare är det dock tillbaka till den gamla ordningen igen och det dröjer två veckor innan vagnen är ok igen.

Man kan gissa och spekulera sig blå över om, när, hur och varför. Allt som fungerar återskapar man in i minsta detalj tills det plötsligt inte fungerar längre. Men, igår så... Nej, det var igår, idag gäller det här. Förra veckan är bortglömd sedan länge och förra månaden är förhistoria. Precis när man tror att man vet hur de fungerar så vänds allt på ända. Om män är från Mars och kvinnor från Venus är bebisar från en annan galax. En underbar en.

Ibland på natten ligger jag vaken en stund och bara lyssnar. Jag hör andetagen avlösa varandra. Ett stort och ett litet på vardera sida om mig. Takten i mitt hjärta. Älskade ni. Min lilla familj.

ZZZ...zzz...ZZZ...zzz....

Jag var på Ikea för ett par veckor sedan för att köpa tavelramar. Inte för att jag direkt har något att rama in utan för att jag vill ha tavlor på väggarna. Helst ska tavlorna uttrycka något om mig och min särart. Kanske visa mitt inre, min utsökta smak eller en underbar dag.

Vid tavelramarna finns även vackra massproducerade bilder som passar perfekt i ramarna. Jag såg alla dussinmänniskor plocka på sig likadana inplastade fotografier av stenar och löv i vackert ljus. Jag blev frestad.

Nej, jag ska ha speciella bilder på väggarna, så om någon frågar så köpte jag den i en liten butik i Paris eller ännu bättre egenfotad bild från en fantastisk resa i Sydamerika som förändrade mitt liv. Jag kan inte ha massproducerade bilder från Ikea på väggarna.

Så nu ligger alla mina ramar i ett hörn på golvet och samlar damm. Väntar på unika bilder som ska uttrycka Vem Jag Är. Bidar sin tid.

På väggen hänger en hatt. En massproducerad hatt från H&M.

Jag gillar att plantera kärnor. Tidigare har jag planterat och drivit upp citron, apelsin, körsbärstomater och kiwi. Tyvärr är jag sporadisk i min fortsatta omvårdnad av plantor efter att de sett dagens ljus. På mina fönsterbrädor förädlas växter utifrån urvalskriteriet förmåga att klara sig utan vatten och annat jox.

Senast planterade jag mango och nu har den kommit upp. Den börjar redan se hängig ut.


Plantera mango: Skrubba bort det mesta av fruktköttet och lägg fröskidan i blöt i fem dagar. Plantera sedan med den tjockare änden uppåt. Täck över med en plastpåse eller lite plastfolie med andningshål för att hålla jorden fuktig.

Semlorna är här. De har ploppat upp som svampar ur jorden. Kraschlandat som UFOn ur rymden. Dykt upp som pingviner på isen. Eftersom jag vill vara först med det senaste har jag redan ätit fyra. Jag är ett lätt byte för kommersialiserade låtsasdagsjippon. Eller ett svårt. Om man firar Alla Hjärtans Dag vilka dagar som helst, kanske varje dag. Eller ger sin mamma en present även om det inte är Mors Dag (eller födelsedag, julafton, namnsdag). Då ignorerar man de kommersialiserade låtsasdagsjippona. Samma sak borde gälla för semlor. Jag äter semlor alla dagar utom fettisdagen. I protest mot kommersialiserade låtsasdagsjippon.

Jag är en semmelrebell.

Min mamma ringde. När min mamma ringer mig är vädret alltid det första hon pratar om. Hon berättar utförligt om vädret hemma och frågar om vädret här. Hur är vädret hos er? Ibland har vi olika väder och det är fullständigt förbluffande. Jag har snö, hon har tö. Hon har sol, jag har moln. Jag har asfalt, hon har gräs.

Jag vet inte varför mamma frågar om vädret. Kanske för att hon är svensk. Kanske för att hon dessutom härstammar från en urgammal bondesläkt där vädret alltid har varit livsavgörande eller kanske för att det är hennes sätt att skapa kontakt. Jag har börjat göra likadant. Småprata om vädret. När jag pratar i telefon gör jag det för att visualisera hur personen i andra änden har det. Jag visualiserar allt. Jag måste göra det. Jag känner mig vilsen när det bara är mörker i andra änden. Ibland när jag inte behöver visualisera för att personen står mittemot mig pratar jag också om vädret. Jag hör mig själv diskutera värme och sol, blåst och regn, bristen på snö. Jag tror att jag gör det för att skapa kontakt. För att det finns en automatisk väderströmbrytare som slås på vid möten med människor. En svensk bondeväderströmbrytare ditmonterad av min mamma.

Jag sorterar digitala fotografier från de senaste två åren. På den privata fotomarknaden har digitala foton minst värde. Värdefullast är utstansade svartvita foton på mormor när hon var liten flicka. För det finns så få. Och de är tagna vid speciella tillfällen. Att ta ett fotografi var ett speciellt tillfälle. I den digitala foto-eran knäpper jag bilder hej-vilt och jag kan knappt längre förstå hur det var att omsorgsfullt välja ögonblicken som skulle förevigas. Jag förvånas när jag tittar i album från den gamla tiden och noterar hur bra bilderna är. Både mormors och mina. 1916-2005.

Mina digitala foton är suddiga bilder från fester, suddiga bilder på fiskar, arton nästan exakt likadana bilder av mig den där dagen när jag tyckte att jag hade en bra hårdag, hundra bilder i vackert ljus på blommor, myror och sniglar. Bilder som är överflödiga i en visa-och-berätta-session men som jag inte vill radera. Jag beställer papperskopior och ökar värdet på mina bilder. Väljer de bästa. Sätter in i ett riktigt album. Som på den gamla tiden. Det syns inte att jag tog tio bilder på snigeln och att hälften blev suddiga. Det ser ut som att jag omsorgsfullt valde mitt ögonblick och att snigeln hade en bra hårdag för detta speciella tillfälle.

Bodil Malmsten klagar över mullvadarna som gräver i hennes trädgård. Jag kan inte tänka mig något mysigare än mullvadar i min trädgård. Men det kanske beror på att jag inte har någon trädgård. Eller några mullvadar. Eller på att jag när jag var liten läste en bok om en mullvad som var tvungen att flytta för att en stor grävmaskin grävde upp hans hem.