>

Medlem i konsumtionsklubben

Med jämna mellanrum ramlar nästan allting ur min plånbok. Anledningen till detta är den absurda mängd plastkort jag släpar runt på. Jag har så många medlems-/kund-/klubbkort att de inte får plats i de avsedda skårorna  i plånboken utan ligger i en tjock bunt i sedelfacket. ICA, Sisters, Twilfit, MQ, IKEA, Guldfynd, Stadium och SF. Dessutom papperskort med stämplar från Gina Tricot, Akademibokhandeln och Pocket Shop. Summorna jag tjänar på att bära runt på korten och dra dem vid varje köp ligger nog på runt 300 kr om året.* Summorna affärerna tjänar på att ge mig dessa kort är även de försumbara, i synnerhet då jag tillhör kategorin Studentliv. Så varför alla dessa förmånskort?

Jag tror att affärerna dels dras med i trenden och dels vinner fördelar, exempelvis i form av något högre kundlojalitet. Ur marknadsföringssynpunkt verkar plastkorten väldigt fördelaktiga eftersom varje köp genererar värdefull information om kunden. Den något mer paranoide vägrar naturligtvis ge företagen information om sina konsumtionsvanor. När jag läste
Data Mining fick jag emellertid veta hur dåliga företagen faktiskt är på att hantera denna information på ett effektivt sätt. Med bra algoritmer kan köpmönster kartläggas och t.ex. användas för smart placering av varor i mataffären. Om en kund köper blöjor är det exempelvis hög sannolikhet att denne även köper öl. Förmågan att kunna förutse inköp är värdefull av uppenbara skäl men utövas inte i så hög utsträckning som vore möjligt.

Man förväntar sig åtminstone en enkel indelning där erbjudanden och reklam som skickas hem till en är anpassade efter det egna köpbeteendet. Icke. Att ICA inte överhuvudtaget utnyttjar den omfattande information de har om mina matvanor bekräftas av att jag får adresserade specialerbjudanden på kött, blöjor och barnmat istället för på pasta, quorn och semlor. Med Buffé följer rabatter på revyer och familjeäventyr i Astrid Lindgrens värld. Just nu blir jag bara irriterad. Om företagen ändå investerar i resursslösande utskick kan de väl göra sig besväret att ta reda på vad som intresserar mig. Jag har ju gett er all information med mitt idoga kortdragande, använd den!

För företagen ligger nog den största vinsten med kundklubbar i den databas som genereras med kontaktuppgifter till ett begränsat urval av intresserade personer att marknadsföra sig mot. Dessa kunder kan sedan enkelt delas in i grupper beroende på hur stora summor de spenderar. Mindre hänsyn tas till vad de konsumerar. I framtiden är det troligt att detta ändras och satsningar görs på att ta fram utförliga profiler baserade på individens köpbeteende. Den dagen jag får erbjudanden från ICA som inkluderar min favoritglass Texas Pecan, böcker av Bodil Malmsten och konsert med Ane Brun kommer jag att bli stormförtjust och sedan klippa sönder alla mina plastkort.


* Varför jag då gör mig besväret är liksom min förkärlek till formulär ett av universums stora mysterier.

Sponsrad av Pentagon

Jag såg dokumentären Hollywood och krigsmakten (Operation Hollywood, 2006) igår på SVT. Jag har aldrig funderat över huruvida amerikanska krigsfilmer sponsras av militären eller ej, helt enkelt för att jag inte trodde att skattebetalarnas pengar skulle gå till att finansiera krigsrekvisita i spelfilm, ens i USA. Naivt av mig.

Plötsligt blev det hela så tydligt, jag förstod varför så många amerikanska krigsfilmer är dåliga på det där typiska Disney-sättet, med glada skämtande soldater, flaggor som vajar i slowmotion, svulstig musik, heder, ära, hjältemod, överdriven patriotism och människor som reser sig och applåderar i slutscenen. Det är inte bara för att amerikaner tycker om den sortens film eller för att Hollywood lever i en egen bubbla. Det finns ett direkt samband mellan sliskig amerikansk krigsfilm och samarbete med Pentagon.

Samarbetet mellan amerikansk film- och krigsindustri har pågått sedan början av 1900-talet, fick en törn på 70-talet när militärens image nådde botten efter Vietnam och tog ny fart på 80-talet i och med filmer som Top Gun. För att ens få ta del av bildmaterial i Pentagons offentliga arkiv  som underlag för en film krävs att manus lämnas in och godkänns. Att det leder till självcensur från manusförfattare och ytterligare censur från Pentagon är inte svårt att räkna ut. Specifika scener stryks med motiveringen att de är "orealistiska" - en amerikansk soldat skulle aldrig agera på det sättet. Arkivbilder visar hur amerikanska soldater agerar på just det sättet. Filmer som är tillräckligt krigsglorifierande för att användas i propagandasyfte kan få Pentagons fulla stöd även vad gäller tillgång till dyrbar "rekvisita". Det är produktplacering på hög nivå och produkten är krig. En märkning av typen "Sponsrad av Pentagon" skulle vara högst önskvärd. I slutänden är det en prioriteringsfråga för både producent och konsument, autentiska tanks och exakt korrekta beteckningar på stridsflygplan eller en skildring fri från Pentagons överstrykningspenna?

Exempel på av Pentagon godkända filmer:
Top Gun, Pearl Harbor, Black Hawk Down, Behind Enemy Lines.

Exempel på av Pentagon icke godkända filmer:
Apocalypse Now, Platoon, Full Metal Jacket, The Thin Red Line.

Min inre spambot

För att skydda mot spambotar måste internetanvändare i många sammanhang fylla i bokstäver i ett fält för att bevisa sin mänsklighet eller snarare förneka sin spambotighet. Den rätta kombinationen ges av en bild med svårlästa bokstäver. Jag kuggade just spambot-testet. Tre gånger.

Mitt första liv

Bodil Malmstens Mitt första liv är en liten besvikelse. Mest för att den inte är lika fantastiskt underbar som Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Priset på vatten i Finistère. Det är ett hårt utgångsläge för en bok. Problemet är att jag inte får något grepp om något, allt ligger precis utom räckhåll. I nuet måste jag acceptera att jag läser en berättelse utan att ha en uppfattning om scenen, bakgrunden eller aktörerna. Acceptera att jag kommer att förstå sedan. Hela mitt inre revolterar mot detta. Som när jag tittar på den typ av häftig film som inleds fullständigt förvirrande så att man sedan på slutet ska Förstå. En av mina favoritfilmer, Lucky number Slevin, är precis sådan. Det skriker i mig, men jag tvingar mig själv att inte plåga mina medtittare med alltför många "va?" och "jag förstår inte" eller kräva tillbakaspolning av filmen.

Helt förståeligt i detta fall kommer den stora förståelsen aldrig - det är en verklig människas liv, inte ett filmmanus - men när jag stänger boken har nog det mesta ordnat upp sig, jag måste bara pussla samman bitarna. Defragmentera hårddisken. I efterhand känns oredan till och med något tilltalande, det är mer som att minnas själv, inte rätlinjigt från 0 till 20. Den fantastiska känsla jag hade när jag avslutat Priset på vatten i Finistère infinner sig dock ej men det hade kanske varit för mycket begärt.

Oscarnominering

Susanne Biers Efter bröllopet är nominerad till en Oscar för Bästa utländska film. Att Oscargalan inte alltid är en uppvisning av inhemsk kvalitetsfilm spelar i detta sammanhang mindre roll än det faktum att möjligheterna ökar för en riktigt bra skandinavisk film att spridas och förhoppningsvis influera amerikanskt filmskapande. Det kan behövas med tanke på att The Departed är en av de nominerade i kategorin Bästa film och Pirates Of The Caribbean 2 är nominerad i hela fyra kategorier, även om det handlar om ljud och specialeffekter.

Snö

Snön är äntligen här. Fram med motorvärmare, skidor och underställ. Allt är som det ska vara. En normal svensk vinter. Äntligen får vi klaga över halka, kyla och snöskottning. Ordningen återställd. Vi som nästan börjat oroa oss över klimatförändringar. Kanske till och med avgivit klimatlöften. Tur att snön kom till slut.

Uppdrag granskning

Senaste Uppdrag granskning handlade om en läkare som blivit varnad fyra gånger av HSAN samt tillskansat sig läkarlegitimation och ortopedtjänst genom att förfalska intyg och ljuga för sina arbetsgivare. Förutom det uppenbara, obehagliga brister i systemet och det ofattbara i att en läkare tillåts agera på det sättet, skräms jag av hur mycket makt media har och hur den utövas. Läkaren stängs av en timme efter att inslaget har sänts. Akutmottagningen blir nedringd och hotad.

Läkaren ifråga anges med namn. Jag medger, i stundens hetta när jag sitter framför TVn och blir alltmer upprörd över läkarens framfart finns en känsla av lättnad. Han är avslöjad. Jag vet vart han arbetar. One bad apple. Oskadliggjord. Men det som faktiskt händer är att en enskild individ väljs ut, hängs ut offentligt och fälls av allmänheten baserat på ett en timme långt ensidigt skildrat TV-inslag. Processen leds av ett par journalister som genom sitt agerande i princip bestämmer att denne man aldrig kommer att arbeta som läkare i Sverige igen. Har vi gett dem den rätten? Vem granskar media? För min del sänkte Janne Josefssons agerande i slutet av inslaget trovärdigheten hos ett i övrigt seriöst reportage och var något man förväntar sig av Expressen, inte SVT. TV-teamet stövlar in på en akutmottagning, Josefsson bufflar, agerar självutnämnd åklagare, domare och bödel. Intervjuerna liknar korsförhör i en amerikansk advokatserie, inklusive känslomässiga vinklingar för att väcka patos hos juryn. Han har rätten på sin sida. Han är ju journalist.

Hur ofta har vi inte sett avslöjande reportage av denna typ visas på TV. Med människor som flyr undan TV-kamerorna, dörrar som slås igen, telefonlurar som läggs på, journalister som blir utsjasade ur byggnader. Ingen vill stå till svars. Ingen tar ansvar. Bli upprörd TV-tittare. Rasa! I detta fall är det verksamhetschefen för akutmottagningen som slänger ut TV-teamet, bestämmer tid för intervju påföljande dag och sedan ställer in, trots att Janne Josefsson och teamet kört hela vägen dit och står utanför mottagningen. Trots att hela svenska folket sitter framför TVn och väntar. Vi hade ju bestämt tid. Så oförskämt. Så upprörande. Rasa, TV-tittare!

Enligt vad som antas vara verksamhetschefens egen version fick TV-teamet lämna mottagningen eftersom de filmade utan tillstånd och därmed bröt mot det fotoförbud som finns inom sjukvården för att värna om patienters och anställdas integritet. Helt förståeligt. Att TV-teamet därefter skjutsar verksamhetschefen till det möte han är på väg till framgår inte alls av inslaget. Ännu värre är att teamet enligt verksamhetschefen under den 30 minuter långa resan väljer att inte berätta något om läkaren eller funnet material med motiveringen "vi vill ha ett överraskningsmoment när du sitter framför TV-kameran". Det framgår inte heller i inslaget att verksamhetshefen två gånger ringt och meddelat att han avböjer intervjun men gärna svarar på frågor. Eller att han inte slänger på luren i örat på Josefsson. Det blir inte lika bra TV.

Jag rasar.

Mitt varumärke

Mitt varumärke håller på att urholkas. Linnea är årets namn 2007 och är bland de tio populäraste namnen på nyfödda flickor i Sverige. Min unicitet är hotad. Jag kommer inte att kunna få vettiga användarnamn eller e-postadresser i framtiden utan tvingas att heta linnea2027_index456433. Om jag vill bli känd i framtiden kommer jag att vara tvungen att ta ett superunikt efternamn, såsom Vitmossa eller Silvergaffel. Och om jag är med i en dokusåpa i framtiden kommer jag att benämnas med dokusåpaepitet innan mitt namn. Som Idol-Markus och Robinson-Martin som till skillnad mot Darin och Agnes inte har tillräckligt unika namn för att få såpan avsköljd efteråt.

Jag kan komma på fyra bra saker med att bli utspädd. Jag kommer att ha ett ungdomligt namn även om tjugo år. Folk förstår automatiskt hur man stavar mitt namn. Muggar, mössor och pennor med mitt namn kommer att säljas. Jag kan starta ett hemligt Linnea-nätverk och ta över världen. Men det uppväger inte värdenedgången hos potentiellt varumärke inför potentiellt kändisskap. Så. Sluta genast med att döpa era barn till Linnea. Hör ni det. Sluta genast!

Bloggosfären

Genom min blogg har jag fått tillgång till ett parallellt universum - bloggosfären. Detta universum finns redan i viss utsträckning kartlagt på bloggkartan.se, enligt vilken Uppsala län har flest antal (registrerade) bloggar per invånare. Inte helt förvånande.

Semlor

Semlorna är här. De har ploppat upp som svampar ur jorden. Kraschlandat som UFOn ur rymden. Dykt upp som pingviner på isen. Eftersom jag vill vara först med det senaste har jag redan ätit fyra. Jag är ett lätt byte för kommersialiserade låtsasdagsjippon. Eller ett svårt. Om man firar Alla Hjärtans Dag vilka dagar som helst, kanske varje dag. Eller ger sin mamma en present även om det inte är Mors Dag (eller födelsedag, julafton, namnsdag). Då ignorerar man de kommersialiserade låtsasdagsjippona. Samma sak borde gälla för semlor. Jag äter semlor alla dagar utom fettisdagen. I protest mot kommersialiserade låtsasdagsjippon.

Jag är en semmelrebell.

Böcker från världens ände

Priset på vatten i FinistèreEfter min omedelbara förälskelse i och bestående kärlek till Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig har jag inhandlat två av Bodil Malmstens äldre: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper och Priset på vatten i Finistère. Tyvärr i pocket. I vanliga fall föredrar jag pocket men prosa som denna gör sig bättre i vackert format. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är sålunda oberörbar, såväl i form som i ord och innehåll. Det finns underbara texter bland Bodil Malmstens oordnade papper men av de äldre nykomlingarna är skildringarna av Finistère hittills mina favoriter. Fin des terres. Finis terrae. Finistère. Så ofantligt tilltalande. Att bo vid världens ände, ha en trädgård och skriva böcker.




Väder

Väder
-0.4 °C klart till halvklart


Min mamma ringde. När min mamma ringer mig är vädret alltid det första hon pratar om. Hon berättar utförligt om vädret hemma och frågar om vädret här. Hur är vädret hos er? Ibland har vi olika väder och det är fullständigt förbluffande. Jag har snö, hon har tö. Hon har sol, jag har moln. Jag har asfalt, hon har gräs.

Jag vet inte varför mamma frågar om vädret. Kanske för att hon är svensk. Kanske för att hon dessutom härstammar från en urgammal bondesläkt där vädret alltid har varit livsavgörande eller kanske för att det är hennes sätt att skapa kontakt. Jag har börjat göra likadant. Småprata om vädret. När jag pratar i telefon gör jag det för att visualisera hur personen i andra änden har det. Jag visualiserar allt. Jag måste göra det. Jag känner mig vilsen när det bara är mörker i andra änden. Ibland när jag inte behöver visualisera för att personen står mittemot mig pratar jag också om vädret. Jag hör mig själv diskutera värme och sol, blåst och regn, bristen på snö. Jag tror att jag gör det för att skapa kontakt. För att det finns en automatisk väderströmbrytare som slås på vid möten med människor. En svensk bondeväderströmbrytare ditmonterad av min mamma.

Fotografier

Jag sorterar digitala fotografier från de senaste två åren. På den privata fotomarknaden har digitala foton minst värde. Värdefullast är utstansade svartvita foton på mormor när hon var liten flicka. För det finns så få. Och de är tagna vid speciella tillfällen. Att ta ett fotografi var ett speciellt tillfälle. I den digitala foto-eran knäpper jag bilder hej-vilt och jag kan knappt längre förstå hur det var att omsorgsfullt välja ögonblicken som skulle förevigas. Jag förvånas när jag tittar i album från den gamla tiden och noterar hur bra bilderna är. Både mormors och mina. 1916-2005.

Mina digitala foton är suddiga bilder från fester, suddiga bilder på fiskar, arton nästan exakt likadana bilder av mig den där dagen när jag tyckte att jag hade en bra hårdag, hundra bilder i vackert ljus på blommor, myror och sniglar. Bilder som är överflödiga i en visa-och-berätta-session men som jag inte vill radera. Jag beställer papperskopior och ökar värdet på mina bilder. Väljer de bästa. Sätter in i ett riktigt album. Som på den gamla tiden. Det syns inte att jag tog tio bilder på snigeln och att hälften blev suddiga. Det ser ut som att jag omsorgsfullt valde mitt ögonblick och att snigeln hade en bra hårdag för detta speciella tillfälle.


Snigel

Mamma pappa pingvin

Jag såg La marche de l´empereur. Den franska titeln utlovar påkostad storfilm med svulstig musik, ära och hjältemod. Den svenska Pingvinresan indikerar barnfilm, typ Pingu. Motsägelsefullt. Likt pingviner. Fantastiska pingviner. Så vackra och så oerhört roliga. Samtidigt. Vita vidder, blå himmel, fantastiskt ljus. En lång karavan med pingviner, vaggandes från sida till sida på sina korta ben. Lika vingliga som dominobrickor. Lika graciösa som ballerinor. Falleri fallera. Men pingviner verkar kunna ramla utan att fälla hela raden. Eller så har de lärt sig säkerhetsavstånd. En pingvinlängd. Evolution. Fantastiskt.

Filmen handlar om fortplantning. Det kritiska läget då mammapingvinen måste föra över ägget från sina fötters ovansida till pappapingvinens. Inte nudda is. Och båda magarna i vägen. För de olyckliga klumpiga rullar ägget iväg och så var den sagan slut. Så oerhört sorgligt. Två pingviner står mittemot varandra och tittar ned på sitt misslyckande. Ägget ligger på isen och livet har flytt. Om de bara hade armar, händer och knän. Så enkelt det hade varit.

Kapitalist-kommunist-diktatur-elitism

Rika shanghaineser sätter sina treåringar i MBA-utbildning. Efter skolan drillas småttingarna i ekonomi och PowerPoint-presentationer mot en avgift på ca 20 000 kr (en genomsnittlig månadslön för en medelinkomsttagare i Kina ligger kring 500 kr, något högre i Shanghai).

5-årig MBA-student:
Jag är här på lektionerna eftersom jag är lycklig här.

Som att de inte har tillräckligt sjå med att lära sig både pinyin (latinska alfabetet) och 10 000 kinesiska tecken. Men visst. Bra för karriären. Ljus framtid. Åtskilliga snäpp ljusare och bättre än för de treåringar som släpas runt för att tigga utanför pubar och danshak klockan två på natten.

Babel

Jag har sett Babel. Titelnamnet syftar på den bibliska berättelsen om Babels torn och hur Gud skapade språkförbistringen. När människor förstår varandra kan de göra storverk tillsammans såvida de inte blir nedtryckta och stoppade av en hotad överhöghet.

Gud: Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ena inte förstår vad den andre säger. (1 Mos 11:6-7)

Att det tog ett tag för mig att få grepp om filmen kan bero på att jag hade fått ett felaktigt intryck, delvis för att jag hade råkat läsa Ebba von Sydows blogginlägg (vilket visar hur vi påverkas av allt vi läser även om vi intalar oss själva att vi inte lägger någon vikt vid det, gäller exempelvis även horoskop och Paris Hiltons "autobiografi"):

Det var bara alldeles fruktansvärt hemskt. Vi började ana oråd när Brad Pitt dök upp i andra scenen, gråsprängd och orakad. Sedan blundade jag ungefär var tionde minut. Men visst, om du vill se desperata, olyckliga, vilsna människor dö, bli deporterade, skjutna och torterade i två och en halv timma - då är det här filmen för dig.

Jag var alltså inte säker på att det här var filmen för mig och tillbringade första halvan av filmen med att vänta på allt det fruktansvärt hemska. Varje möjlighet som fanns. Visst hände det hemska saker, saker som händer varje dag på riktigt i världen, tillräckligt för att göra filmen till en film med innebörd, som betyder något, som man reflekterar över efteråt. Karaktärsskildringarna är något stereotypa men filmen inger hopp. När människor kämpar för att överbrygga språkbarriärer är det möjligt att uppnå stunder av förståelse. Bara en sådan sak.

Sudda sudda

Det är något groteskt med informationsflödet. Och jag är så avtrubbad att jag knappt märker det. Eller kan skaka av mig det. På TV-nyheterna blandas vidriga nyheter, fasansfulla nyheter, skrämmande nyheter med några få krystade "roliga" nyheter, sport och väder. 50 döda i bussbrand. Allvarligt ansikte. 10 000 döda i pest. Allvarligt ansikte. 1000 000 döda i krig och svält. Allvarligt ansikte. Byter blad. Amerikansk spaniel har blivit utsedd till den vackraste hunden. Leende. Snap. Alla hemskheter bortsuddade. Jaha Tone, finns det någon anledning att ta fram skidorna i helgen?


Rubriker på SVD.se lördag 6 januari 2007

Abbas förbjuder Hamasmilis
Flygplan störtade i kohage i Dalarna
50 döda i bussbrand
"Pim-Pim" föll i semi
Arla drar tillbaka råttangripen ost
Väpnat rån mot butik i Akalla
Slimma hunden

Högst upp en stor blinkande banner med skäggstubbraspig man som kärleksfullt kysser blond kvinna på kinden:
"Vi vet vem som passar dig bäst!" SVD DEJT


Rubriker på DN.se lördag 6 januari 2007


Lankesisk buss sprängd
Råttor gillade Arlas ost
Hon ger Jaguar ny form
Man dog i brand på Söder
50 dödade i brinnande buss
Amerikansk spaniel den vackraste hunden
Håravfall i brittisk domstol
Varning för farlig anka
Oprah Winfrey startar flickskola



Det. Är. För. Mycket.

Det nya året

Enligt Aftonbladet kan människor runt om i världen [...] få uppleva det varmaste året någonsin under 2007. "Någonsin" är i detta fall inte sedan universums begynnelse eller ens så länge människor existerat utan sedan de officiella mätningarna startade på 1850-talet visar det sig när jag läser DN. Något som Aftonbladet glömt att nämna. Det låter ju så mycket mer imponerande med "någonsin". Förhoppningsvis så imponerande att miljö- och klimatfrågor börjar tas på större allvar detta år.

2007 är även året för Jesus återkomst tror var fjärde amerikan enligt en ny undersökning av Ipsos. Tänk om någon skulle ringa hem till mig och fråga om jag tror att Jesus kommer i år. Det är troligt att jag skulle lägga på luren och byta telefonnummer. I kategorin kristen fundamentalism i USA återfinns även avslöjandet att anställda i Grand Canyon National Park efter påtryckningar från Bush-administrationen inte tillåts att besvara frågor om kanjondalens geologiska ålder eftersom svaret inte överenstämmer med den kreationistiska uppfattningen om jordens ålder (ca 5000 år om jag inte missminner mig). I parken säljs dessutom en kreationistisk bok som beskriver hur Grand Canyon skapades av syndafloden. Man vet inte om man ska skratta, gråta eller tvivla. (Tack för tipset Doctore)

Mullvadare

Bodil Malmsten klagar över mullvadarna som gräver i hennes trädgård. Jag kan inte tänka mig något mysigare än mullvadar i min trädgård. Men det kanske beror på att jag inte har någon trädgård. Eller några mullvadar. Eller på att jag när jag var liten läste en bok om en mullvad som var tvungen att flytta för att en stor grävmaskin grävde upp hans hem.

mullvad
mull vadare
mull som i jord
vada i jord
en som vadar i jord


Mullvadshögar


Blogg om livet, bebis, mammaledighet, foto, prylar och konsumtion