En Saga för god för att vara sann

För att skydda mot spambotar måste internetanvändare i många sammanhang fylla i bokstäver i ett fält för att bevisa sin mänsklighet eller snarare förneka sin spambotighet. Den rätta kombinationen ges av en bild med svårlästa bokstäver. Jag kuggade just spambot-testet. Tre gånger.

Bodil Malmstens Mitt första liv är en liten besvikelse. Mest för att den inte är lika fantastiskt underbar som Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Priset på vatten i Finistère. Det är ett hårt utgångsläge för en bok. Problemet är att jag inte får något grepp om något, allt ligger precis utom räckhåll. I nuet måste jag acceptera att jag läser en berättelse utan att ha en uppfattning om scenen, bakgrunden eller aktörerna. Acceptera att jag kommer att förstå sedan. Hela mitt inre revolterar mot detta. Som när jag tittar på den typ av häftig film som inleds fullständigt förvirrande så att man sedan på slutet ska Förstå. En av mina favoritfilmer, Lucky number Slevin, är precis sådan. Det skriker i mig, men jag tvingar mig själv att inte plåga mina medtittare med alltför många "va?" och "jag förstår inte" eller kräva tillbakaspolning av filmen.

Helt förståeligt i detta fall kommer den stora förståelsen aldrig - det är en verklig människas liv, inte ett filmmanus - men när jag stänger boken har nog det mesta ordnat upp sig, jag måste bara pussla samman bitarna. Defragmentera hårddisken. I efterhand känns oredan till och med något tilltalande, det är mer som att minnas själv, inte rätlinjigt från 0 till 20. Den fantastiska känsla jag hade när jag avslutat Priset på vatten i Finistère infinner sig dock ej men det hade kanske varit för mycket begärt.

Susanne Biers Efter bröllopet är nominerad till en Oscar för Bästa utländska film. Att Oscargalan inte alltid är en uppvisning av inhemsk kvalitetsfilm spelar i detta sammanhang mindre roll än det faktum att möjligheterna ökar för en riktigt bra skandinavisk film att spridas och förhoppningsvis influera amerikanskt filmskapande. Det kan behövas med tanke på att The Departed är en av de nominerade i kategorin Bästa film och Pirates Of The Caribbean 2 är nominerad i hela fyra kategorier, även om det handlar om ljud och specialeffekter.

Snön är äntligen här. Fram med motorvärmare, skidor och underställ. Allt är som det ska vara. En normal svensk vinter. Äntligen får vi klaga över halka, kyla och snöskottning. Ordningen återställd. Vi som nästan börjat oroa oss över klimatförändringar. Kanske till och med avgivit klimatlöften. Tur att snön kom till slut.

Senaste Uppdrag granskning handlade om en läkare som blivit varnad fyra gånger av HSAN samt tillskansat sig läkarlegitimation och ortopedtjänst genom att förfalska intyg och ljuga för sina arbetsgivare. Förutom det uppenbara, obehagliga brister i systemet och det ofattbara i att en läkare tillåts agera på det sättet, skräms jag av hur mycket makt media har och hur den utövas. Läkaren stängs av en timme efter att inslaget har sänts. Akutmottagningen blir nedringd och hotad.

Läkaren ifråga anges med namn. Jag medger, i stundens hetta när jag sitter framför TVn och blir alltmer upprörd över läkarens framfart finns en känsla av lättnad. Han är avslöjad. Jag vet vart han arbetar. One bad apple. Oskadliggjord. Men det som faktiskt händer är att en enskild individ väljs ut, hängs ut offentligt och fälls av allmänheten baserat på ett en timme långt ensidigt skildrat TV-inslag. Processen leds av ett par journalister som genom sitt agerande i princip bestämmer att denne man aldrig kommer att arbeta som läkare i Sverige igen. Har vi gett dem den rätten? Vem granskar media? För min del sänkte Janne Josefssons agerande i slutet av inslaget trovärdigheten hos ett i övrigt seriöst reportage och var något man förväntar sig av Expressen, inte SVT. TV-teamet stövlar in på en akutmottagning, Josefsson bufflar, agerar självutnämnd åklagare, domare och bödel. Intervjuerna liknar korsförhör i en amerikansk advokatserie, inklusive känslomässiga vinklingar för att väcka patos hos juryn. Han har rätten på sin sida. Han är ju journalist.

Hur ofta har vi inte sett avslöjande reportage av denna typ visas på TV. Med människor som flyr undan TV-kamerorna, dörrar som slås igen, telefonlurar som läggs på, journalister som blir utsjasade ur byggnader. Ingen vill stå till svars. Ingen tar ansvar. Bli upprörd TV-tittare. Rasa! I detta fall är det verksamhetschefen för akutmottagningen som slänger ut TV-teamet, bestämmer tid för intervju påföljande dag och sedan ställer in, trots att Janne Josefsson och teamet kört hela vägen dit och står utanför mottagningen. Trots att hela svenska folket sitter framför TVn och väntar. Vi hade ju bestämt tid. Så oförskämt. Så upprörande. Rasa, TV-tittare!

Enligt vad som antas vara verksamhetschefens egen version fick TV-teamet lämna mottagningen eftersom de filmade utan tillstånd och därmed bröt mot det fotoförbud som finns inom sjukvården för att värna om patienters och anställdas integritet. Helt förståeligt. Att TV-teamet därefter skjutsar verksamhetschefen till det möte han är på väg till framgår inte alls av inslaget. Ännu värre är att teamet enligt verksamhetschefen under den 30 minuter långa resan väljer att inte berätta något om läkaren eller funnet material med motiveringen "vi vill ha ett överraskningsmoment när du sitter framför TV-kameran". Det framgår inte heller i inslaget att verksamhetshefen två gånger ringt och meddelat att han avböjer intervjun men gärna svarar på frågor. Eller att han inte slänger på luren i örat på Josefsson. Det blir inte lika bra TV.

Jag rasar.

Mitt varumärke håller på att urholkas. Linnea är årets namn 2007 och är bland de tio populäraste namnen på nyfödda flickor i Sverige. Min unicitet är hotad. Jag kommer inte att kunna få vettiga användarnamn eller e-postadresser i framtiden utan tvingas att heta linnea2027_index456433. Om jag vill bli känd i framtiden kommer jag att vara tvungen att ta ett superunikt efternamn, såsom Vitmossa eller Silvergaffel. Och om jag är med i en dokusåpa i framtiden kommer jag att benämnas med dokusåpaepitet innan mitt namn. Som Idol-Markus och Robinson-Martin som till skillnad mot Darin och Agnes inte har tillräckligt unika namn för att få såpan avsköljd efteråt.

Jag kan komma på fyra bra saker med att bli utspädd. Jag kommer att ha ett ungdomligt namn även om tjugo år. Folk förstår automatiskt hur man stavar mitt namn. Muggar, mössor och pennor med mitt namn kommer att säljas. Jag kan starta ett hemligt Linnea-nätverk och ta över världen. Men det uppväger inte värdenedgången hos potentiellt varumärke inför potentiellt kändisskap. Så. Sluta genast med att döpa era barn till Linnea. Hör ni det. Sluta genast!

Genom min blogg har jag fått tillgång till ett parallellt universum - bloggosfären. Detta universum finns redan i viss utsträckning kartlagt på bloggkartan.se, enligt vilken Uppsala län har flest antal (registrerade) bloggar per invånare. Inte helt förvånande.

Rika shanghaineser sätter sina treåringar i MBA-utbildning. Efter skolan drillas småttingarna i ekonomi och PowerPoint-presentationer mot en avgift på ca 20 000 kr (en genomsnittlig månadslön för en medelinkomsttagare i Kina ligger kring 500 kr, något högre i Shanghai).

5-årig MBA-student: Jag är här på lektionerna eftersom jag är lycklig här.

Som att de inte har tillräckligt sjå med att lära sig både pinyin (latinska alfabetet) och 10 000 kinesiska tecken. Men visst. Bra för karriären. Ljus framtid. Åtskilliga snäpp ljusare och bättre än för de treåringar som släpas runt för att tigga utanför pubar och danshak klockan två på natten.

Jag har sett Babel. Titelnamnet syftar på den bibliska berättelsen om Babels torn och hur Gud skapade språkförbistringen. När människor förstår varandra kan de göra storverk tillsammans såvida de inte blir nedtryckta och stoppade av en hotad överhöghet.

Gud: Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ena inte förstår vad den andre säger. (1 Mos 11:6-7)

Att det tog ett tag för mig att få grepp om filmen kan bero på att jag hade fått ett felaktigt intryck, delvis för att jag hade råkat läsa Ebba von Sydows blogginlägg (vilket visar hur vi påverkas av allt vi läser även om vi intalar oss själva att vi inte lägger någon vikt vid det, gäller exempelvis även horoskop och Paris Hiltons "autobiografi"):

Det var bara alldeles fruktansvärt hemskt. Vi började ana oråd när Brad Pitt dök upp i andra scenen, gråsprängd och orakad. Sedan blundade jag ungefär var tionde minut. Men visst, om du vill se desperata, olyckliga, vilsna människor dö, bli deporterade, skjutna och torterade i två och en halv timma - då är det här filmen för dig.

Jag var alltså inte säker på att det här var filmen för mig och tillbringade första halvan av filmen med att vänta på allt det fruktansvärt hemska. Varje möjlighet som fanns. Visst hände det hemska saker, saker som händer varje dag på riktigt i världen, tillräckligt för att göra filmen till en film med innebörd, som betyder något, som man reflekterar över efteråt. Karaktärsskildringarna är något stereotypa men filmen inger hopp. När människor kämpar för att överbrygga språkbarriärer är det möjligt att uppnå stunder av förståelse. Bara en sådan sak.

Enligt Aftonbladet kan människor runt om i världen [...] få uppleva det varmaste året någonsin under 2007. "Någonsin" är i detta fall inte sedan universums begynnelse eller ens så länge människor existerat utan sedan de officiella mätningarna startade på 1850-talet visar det sig när jag läser DN. Något som Aftonbladet glömt att nämna. Det låter ju så mycket mer imponerande med "någonsin". Förhoppningsvis så imponerande att miljö- och klimatfrågor börjar tas på större allvar detta år.

2007 är även året för Jesus återkomst tror var fjärde amerikan enligt en ny undersökning av Ipsos. Tänk om någon skulle ringa hem till mig och fråga om jag tror att Jesus kommer i år. Det är troligt att jag skulle lägga på luren och byta telefonnummer. I kategorin kristen fundamentalism i USA återfinns även avslöjandet att anställda i Grand Canyon National Park efter påtryckningar från Bush-administrationen inte tillåts att besvara frågor om kanjondalens geologiska ålder eftersom svaret inte överenstämmer med den kreationistiska uppfattningen om jordens ålder (ca 5000 år om jag inte missminner mig). I parken säljs dessutom en kreationistisk bok som beskriver hur Grand Canyon skapades av syndafloden. Man vet inte om man ska skratta, gråta eller tvivla. (Tack för tipset Doctore)