En Saga för god för att vara sann

Jag såg La marche de l´empereur. Den franska titeln utlovar påkostad storfilm med svulstig musik, ära och hjältemod. Den svenska Pingvinresan indikerar barnfilm, typ Pingu. Motsägelsefullt. Likt pingviner. Fantastiska pingviner. Så vackra och så oerhört roliga. Samtidigt. Vita vidder, blå himmel, fantastiskt ljus. En lång karavan med pingviner, vaggandes från sida till sida på sina korta ben. Lika vingliga som dominobrickor. Lika graciösa som ballerinor. Falleri fallera. Men pingviner verkar kunna ramla utan att fälla hela raden. Eller så har de lärt sig säkerhetsavstånd. En pingvinlängd. Evolution. Fantastiskt.

Filmen handlar om fortplantning. Det kritiska läget då mammapingvinen måste föra över ägget från sina fötters ovansida till pappapingvinens. Inte nudda is. Och båda magarna i vägen. För de olyckliga klumpiga rullar ägget iväg och så var den sagan slut. Så oerhört sorgligt. Två pingviner står mittemot varandra och tittar ned på sitt misslyckande. Ägget ligger på isen och livet har flytt. Om de bara hade armar, händer och knän. Så enkelt det hade varit.